Konflikter är nästan alltid en källa till utveckling och lärande. Mitt i dem känns det naturligtvis inte så. Men arbetet med dem kan bli det.

Det är viktigt att få till en bra start.  I en arbetsgrupp där det pågått konflikter en tid är oftast alla påverkade på något sätt och det kan ibland vara svårt att förstå vad de handlar om. Egentligen. Ofta vill man att jag ska hjälpa till för att komma tillrätta med kommunikationsmönster och klimat på arbetsplatsen. Det vill jag naturligtvis göra, men jag anser att det är viktigt att göra det utifrån en förståelse av vad konflikterna handlar om, så att man kan arbeta med orsakerna. Också.

Ofta har konflikter ”personifierats”, men handlar i grunden om t ex stress, olikheter i åsikter om hur ”man” ska prioritera under stress, olikheter i värderingar, olikheter i uppfattningar om vad olika roller kan/ska/få göra och hur rollerna ska samarbeta till helhetens bästa. Ibland handlar det om ”personkemi”, men i det begreppet finns oftast stora möjligheter att göra personkemin hanterbar med hjälp av ökad förståelse och öppenhet kring vad det handlar om. Men starten är viktig.

Enligt min uppfattning är det nästan alltid en bra idé att börja ett konflikthanteringsarbete med individuella samtal. Ibland finns inte den möjligheten och då behöver man göra någon annan form av ”mjuk” start.

I de fall man kör inledande individuella samtal får var och en möjlighet att berätta om sina bilder/tankar kring  konflikterna, vad de handlar om ”egentligen”,  hur de tycker att vi ska arbeta för komma vidare, hur de själva behöver bidra för att komma vidare och vilka mål de vill att arbetet ska leda till. I ett efterföljande återkopplingsmöte för hela arbetsgruppen kommer vi överens om arbetssätt och mål.

I de fall man inte har möjlighet att starta med individuella samtal kan man oftast genomföra ett inledande möte där man hjälps åt att formulera beskrivningar av ett önskat läge (mål), prata om hur man kan jobba för att nå dit och hur var och en behöver bidra.

Själva konflikthanteringsarbetet kan sedan gå till på en mängd olika sätt. Här är några exempel:

• Mindre arbetsgrupp på 9 personer med gemensamt uppdrag och behov av att ha samsyn kring uppdraget, ett gemensamt arbetssätt och att kunna ta hållbara beslut som team. Det fanns brister i samsyn kring uppdraget, personliga relationer som var problematiska och upplevelser av att inte följa gemensamma beslut. Vi inledde med individuella samtal, återkopplingsmöte med gemensam målformulering. Vi arbetade sedan med vardagliga problemsituationer som gruppen fick stöd att hantera i en handledningsliknande situation. Vi jobbade med att synliggöra hur var och en bidrog till såväl positiva och framåtledande kommunikationsmönster som mindre konstruktiva och hindrande kommunikationsmönster, vilket ledde till att gruppens förmåga att ta (och följa) gemensamma beslut stärktes. Detta ledde i sin tur till att stärka den gemensamma synen på gruppens uppdrag.

• Stor grupp (ca 30 personer) där många bestämt sig för att en av medlemmarna var ”omöjlig” att samarbeta med. I gruppen fanns flera informella ledare som samlat subgrupper ”under” sig. Flera sjukskrivningar fanns, som var direkt kopplade till problematiken i gruppen. Här jobbade vi växelvis med individuella samtal, förståelseskapande samtal i smågrupper, samt grupputveckling för hela gruppen.

• Mindre grupp på ca 9 personer med flera specialiserade yrkeskategorier under hög arbetsbelastning. Flera sjukskrivningar fanns och hade funnits under de senaste åren med direkt koppling till konflikterna. Även här inledde vi arbetet med individuella samtal följt av återkoppling i hela gruppen och formulering av gemensamma utvecklingsmål. Vi jobbade oss igenom olika teman som rollklargöring, nya/ändrade arbetssätt, omfördelning av arbetsuppgifter, mötesstrukturer, många portioner självkännedomsskapande övningar samt reflektioner kring gruppens dynamik. Vid våra sista möten kunde konflikter medlemmar emellan hanteras öppet och konstruktivt inför, och med stöd av, hela gruppen. Samtliga upplevde en god anda i gruppen och kände att de fått mycket större förståelse och respekt för såväl andra som sig själv.